Från författaren: Cat Tales Purrs: Winter's Tale Kommer nytt år? Jag tror inte alls på det, jag känner det inte, och jag vill förmodligen inte ens det. Så mina vänner påminde mig om honom, jag glömde honom helt, vad är poängen? Jag tittar ut genom fönstret, jag vill se spår till huset... Men det finns ingen snö, och det finns inga spår, spår av mina drömmar, min glädje och min sorg, mitt tålamod och min obeslutsamhet, min glädje och min glädje. förtvivlan - min smärta, melankoli, förtvivlan, kyla i själen, hjärtat, i all existens... Var är du, spåren till mitt hem, mitt barnhem?! Även om jag inte vet vem som kom på detta namn, för barndomen känns inte alls här. Och kanske är det värt att ställa frågan: var finns spåren av drömmar, men var är spåren av barndomen? Och drömmen är barndom, riktig barndom. Med sitt riktiga barnhus, barns riktiga leksaker, barns-barns drömmar, barns-barns godnattsagor... Sluta! Det här är inte min barndom, eller kanske är det min, men om det inte fanns där så är det inte min, eller så är jag inte ett barn. Men hur kan jag vara vuxen om jag inte var ett barn, inte var ett barn? Jag kanske inte existerar alls. Jag rör mitt huvud: hår, panna, ögon, näsa, mun, allt finns där, till och med öronen. De är små, det är sant, men det finns precis tillräckligt för att höra precis så mycket som barnet behöver. Nej jag förstår inte? Om det finns ett huvud, en bål, armar, ben och små öron, hur kan jag då inte vara ett barn kanske jag bara inte existerar? Kanske. Uppfann jag mig själv, gav alla kroppsdelar och kallade det hela ett barn? Nej, barn vet inte hur man gör det här. Bara Gud vet hur man uppfinner ett barn, och han är långt borta, i himlen, och jag är här på jorden. Kanske finns jag fortfarande, även här på jorden Åh nej, jag är förmodligen... jag är en utomjording. Visserligen har jag aldrig sett dem, men någon sa en gång att de finns. Och vad kan det vara liknande?! Ingenting, so-so, utomjordingen visade sig! Då kan allt förklaras. Det finns förmodligen en ras av utomjordingar som inte har några föräldrar. De bor för sig själva, på sitt vuxna barnhem, utan någon barnslighet eller barndom i allmänhet. Och det kanske är normalt, och du borde inte oroa dig för mycket om det, jag förstår fortfarande inte! Hur får då främmande barn andra barn, om alla barn länge varit vuxna barn utan någon barnslighet. Förmodligen är jag inte en utomjording, eller så är de inte riktiga barn... Jag tittar ut genom fönstret igen, det har snöat länge, inga spår syns. Det betyder att det inte finns några drömmar, eller så kanske de helt enkelt var täckta med snö och de finns fortfarande! Och det finns jag, och det finns barndom, och det finns föräldrar som kan ge mig den! Varom icke? Nej, snö, snälla gå, så att jag aldrig vet vad som döljer sig under snölagret: tom asfalt eller en dröms fotspår. Jag kommer att vänta, jag ska titta ut genom fönstret och vänta Nej, jag ska lyssna på tystnaden för att inte missa DERAS steg. Så nära och avlägset, tyst och bullrigt, snabbt och långsamt, lätt och tungt, kära, nära, älskade... Så blev hon sittande vid fönstret, genom sömnen hörde hon steg, stegen av en DRÖM och log!..