En dag inser du att vägen du gick tillsammans med alla andra inte är din. En dag inser du att du inte längre vill gå med alla, vara som alla andra, du vill inte göra som alla andra gör och tänka enligt ett visst mönster. En dag vänder du huvudet åt höger och vänster och du ser samma sak, samma sak hela tiden. Och du vet vad som kommer att hända dig imorgon och vad som kommer att hända om ett år och om 10 år. Du är som den där ekorren som snurrar på ditt livs hjul och driver dig själv mer och mer. Du springer snabbt, hinner inte titta på landskapen utanför fönstret, hinner inte höra ljuden och dofterna av själva livet. Du springer från punkt "A", början av din existens, till punkt "B", slutet av din vistelse på denna jord. Du springer så fort att du verkar vilja bli av med det så fort som möjligt. Och plötsligt blir det dödssorgligt. Och tanken finns i mitt huvud; - Varför är jag här? Vad betyder mitt liv? I allmänhet, är det här livet mitt? Och kroppen krymper till en liten boll för att inte tänka, för att inte tänka på någonting. Visst kan man säga till sig själv att det här är nonsens, att man trodde att det bara var höst-vår-blues. Att i princip allt är bra (arbete, inkomst, familj, bil, dacha och även resor) Att alla lever så här och kanske är du till och med bättre än många av dem. Men... Själen finns i bröstet, djupt i bröstet under huden, muskler, senor och ben tynar själen. Ljust, saftigt, som regnbågens sju färger, efter ett uppfriskande majregn, som sorlet från en fullflödande bergsflod, som fåglarnas kvittrande, som en fläkt av frisk vind. Och du fryser och tanken i ditt huvud... - Har jag en själ? - Hon lever? - Vill hon ha något? -Drömmer om något? – Varför är hon så djup och jag hör hennes röst så tyst? O min kära vän! Jag gratulerar dig. Du började ställa viktiga frågor - Vad ska du göra härnäst? Vad ska jag göra med alla dessa frågor som jag inte har svar på? Och sedan gå i pension. Hitta ett avskilt hörn i ditt utrymme, för själen älskar tystnad. Ta ett papper och skriv. – Hej min själ, jag skriver till dig (skriv ditt namn) och det här är vad jag vill berätta för dig. Och skriva, skriva, skriva. Skriv allt du hör inom dig själv. Skriv allt du känner. Skriv, sluta inte, välj inte ord, stäng av din hjärna (ibland stör det bara oss, gör komplexa saker av enkla saker och utsätt allt för kritisk analys) Gråt, skratta, bli förvånad, bli indignerad och skriv. När allt kommer omkring har din själ väntat på detta så länge. Och när din ström av tankar och känslor torkar ut och gnistrande tystnad inträder inombords, lägg pennan åt sidan och lär känna dig själv. Med dig utan masker, etiketter och stereotyper. Med den sanna skapelsen avsedd av Skaparen.