Vad jag minns var det en kall höst- eller vinterdag. Jag gick nerför gatan och fysiskt, genom min hud, kände jag min egen obetydlighet. 2:a plats. Bara den andra. Jag är inte den första. Jag är ingen. Jag tog andraplatsen vid den regionala ryska språkolympiaden. Efter det slutade jag skriva. Absolut. Alls. Av ordet absolut. Mina kompositioner i skolan och lyceum var verk av moderna författare, poeter och artister okända för lärare. Inte ett enda ord av dig. Det är för obetydligt, det är ingenting värt. Och alla dessa år var jag avundsjuk. Jag var avundsjuk på min bästa vän, om vilken jag av någon anledning kom ihåg att det var hon som vann det där OS. När jag såg att hon kom in på Litteraturinstitutet, blev författare och började undervisa i litterär konst, blev min avundsjuka bara hårdare. Men jag insåg det inte. Jag omskolade mig, bytte yrke, gick in i vetenskaplig, akademisk litteratur och glömde nästan helt bort vad skönheten i ljudet av en metafor, det levande flödet av ord, smaken och doften av en litterär text är. Jag kom ihåg den här upplevelsen av en slump när jag försökte hantera perfektionismen som blockerade mig. När jag stod inför ett val: antingen skriver jag fortfarande och lämnar in mitt vetenskapliga arbete, eller så kommer jag att bli utstött från universitetet. Det gick inte längre att undvika och skjuta upp ytterligare. Jag mötte den erfarenheten, löste den, accepterade den fullt ut och släppte den. Skrev och försvarade verket. Så småningom började jag smaka på ord igen. Och nyligen träffades jag och min vän. Och under samtalets utrymme, mättad av cappuccinons krämiga andedräkt, visade det sig att jag under alla dessa år varit avundsjuk på något okänt. Hon hade en fjärde plats. Ett år senare än mig. För mig är det här en berättelse om hur upplevelsen som registreras i vårt minne kanske inte alls överensstämmer med verkligheten. Att olika människor minns saker olika. En person kan tala om händelsen som en coping-upplevelse – glädjefylld och stärkande. Den andra är som ett djupt trauma. Allt vi minns bryts genom prismat av vår perception, vår personlighet. När en person kommer till min terapi arbetar vi inte med själva upplevelsen, utan med personens minne av denna upplevelse, med hans uppfattning om upplevelsen. I nuet är vi traumatiserade, blockerade, förlamade inte av verklig upplevelse, vi är traumatiserade av vårt minne av det. Och eftersom detta är vårt minne, eftersom vi äger det, eftersom det ligger inom vårt ansvars område, kan vi kontrollera det, hantera det. Historiens faktum är i det förflutna. Och minnen och upplevelser, känslor, tårar, avund, smärta finns i nuet. Om jag själv kom till terapi skulle jag komma på vem jag avundas och varför exakt. Det skulle visa sig att jag känner mig underlägsen, ovärdig varken kärlek eller rätten att leva, om jag inte är den första, om jag inte är bäst. När annars har jag känt så här? Vad var detta för upplevelse – oftast ett barns upplevelse? Ofta är min uppgift att leda en person till en upplevelse där han fått kunskap som nu är så störande för honom. Var började det hela? Och i vilka experiment reproduceras denna kunskap nu? Varför är det så viktigt att vara bäst, annars – kollaps och skam? Var tänds den röda lampan? Vad händer sen? Vi kan minska avgiften, det vill säga minska lidandet. Vi kan helt ta bort den känslomässiga bindningen till det förflutna. Vi kan skapa alternativa neurala kretsar – läs: beteendescenarier – genom att återuppleva upplevelsen på ett nytt sätt, på en kvalitativt annorlunda nivå. Och inte bara lite, spekulativt - utan 100%, på riktigt, och till det ideala (10 av 10) alternativet. Vi kan tillfredsställa det behovet som inte var tillfredsställt tidigare, och för vars tillfredsställelse "någon gång" psyket "reserverade och gömde för sig själv" en del av vår energi, tar vi bort tillståndet av elände och frustration som en person lever i för år. På så sätt avtar långvariga spänningar, cykeln av traumareproduktion stannar och energi frigörs. Och mannen pustar ut: – Släpp taget. Vänner, mitt huvudkonto finns nu på Telegram https://t.me/anastasiaaverburg (@anastasiaaverburg). Nya artiklar, reflektioner och anteckningar dyker upp där,).