"Mamma, låt mig vara ifred, jag är redan stor!" Hur många gånger har jag hört den här frasen och olika varianter av dess utförande. Det finns bara ett resultat - det fungerar inte. Föräldern är döv för ett sådant uttalande. Han skäms inte över att man redan är 25-55 år och bor separat, ibland i en annan stad; inte heller det faktum att du redan har skapat din egen familj och själv uppfostrar barn. Det är viktigt för honom att du är mätt (helst med en fullständig beskrivning av vad du ätit), kan komma till jobbet i tid, ta på dig en mössa, välja rätt par och i allmänhet ”varför ringde du inte mig , Jag är orolig?!" Konstant kontroll är utmattande och låter dig inte slappna av. Förälderns ångest håller oss i spänning, och när den skrikande telefonen blinkar med de smärtsamt välbekanta bokstäverna, tar vi ett djupt andetag, rullar med ögonen mot himlen och svarar: "Ja, mamma!" !” Detta är praktiskt taget en dödsdom. Oavsett vad ett barn gör, hur det än visar sin utveckling, kommer det aldrig att växa upp. Har inte rätt att göra detta. Varför? 1. Ibland för en mamma blir ett barn meningen med livet. För henne finns inget annat än att ta hand om sitt barn, oavsett hans ålder, civilstånd eller social status. Att erkänna att ett barn har vuxit upp och inte behöver vård innebär att förlora meningen med livet. 2. En hel. När barnet växer upp skiljer det sig från sin mamma och blir en separat vuxenpersonlighet. För vissa kvinnor är det för smärtsamt att acceptera sitt barn som en ”annorlunda” individ med sina egna känslor, önskemål och behov. Men mammans uppgift är att uppfostra för att släppa taget. Barnet har inte alltid tillräcklig inre styrka för att ta ansvar och frigöra sig från mödravårdens bojor. 3. Rädsla för att förlora den enda personen som behöver dig. Barnet är helt beroende av mamman, hennes närvaro och omsorg. När barnet växer upp är mamman rädd för att bli onödig. Skapa alltså förhållanden runt ditt barn som inte tillåter honom att växa upp. Vad gör vi för fel? 1. Tonfall. Närmare bestämt tonalitet, sådana små vibrationer i stämbanden som avslöjar osäkerhet hos oss. Och trots vår övertygelse i vår egen vuxen ålder, i ett samtal med en förälder finns det ofta ett litet tvivel "tänk om inte?" Vi är trots allt vana vid att mamma/pappa vet bäst. Och här måste vi bevisa motsatsen. Och när man bråkar med vuxna som barn är man den som oftast förlorar. Detta är inbäddat i oss väldigt djupt och starkt.2. Tänk om jag förolämpar dig? Vår kontakt med våra föräldrar är mycket stark. Och oavsett hur självständiga vi är så är det väldigt läskigt att förlora stödet och stödet från vår familj. Allt kan trots allt hända. Tänk om mamma blir kränkt och inte längre pratar med oss ​​(hjälper oss, bjuder in oss på besök)? För då blir jag lämnad ensam. En skrämmande tanke. Men det är just sådana tankar som får oss att pirra i ett samtal med våra föräldrar, välja våra ord och i slutändan återigen följa deras ledning. 3. Sänd "Jag är ett barn." Vuxna börjar ofta bete sig som små barn i sin familjekrets och inkluderar därmed sina fäder och mammor i det gamla rollspelet "mor-dotter/son-och-pappa". En tyst, osäker röst, eller tvärtom, ett skrik, trampande med foten i indignation, kommer du att hålla med om, passar inte in i rollen som en vuxen. 4. Tja, och viktigast av allt. Vi är vana vid att bara se hos våra föräldrar att de är mamma och pappa. Men att vara förälder är inte deras enda roll. För att se dem som vuxna med sina egna separata liv måste du själv växa upp. Att växa upp är lätt, men att bevisa för sina föräldrar att man är vuxen är ingen lätt uppgift. Att leva självständigt låter dig inte bara gå bort från vården av nära släktingar, utan tvingar dig också att lära dig att leva och bara lita på din egen styrka. Från det ögonblick det tidigare barnet vill ha självständighet måste han gå igenom den svåra vägen att bygga nya relationer enligt vuxen-vuxen-principen. Vi behöver ompröva vårt beteende och attityd gentemot oss själva och våra släktingar, lära oss att respektera inte bara våra känslor och önskningar, utan också känslorna43