Från författaren: Konstiga, kaotiska och helt personliga tankar om sig själva, kvinnor och andra män, något mellan självbiografi och förståelse av mäns verklighet i livet med kvinnor. Jag kommer gradvis att lägga till fler. Det här är ett så konstigt ämne att ett ord om det räcker för både män och kvinnor att vifta med händerna och säga: "Ja, jag vet redan det om honom (henne)." Fast om du föreställer dig så är vi helt olika, helt olika människor, men på något ofattbart sätt glömmer vi detta på grund av relationer, vänskap, kärlek. Och hur mycket vi än försöker förstå varandra så är vi dömda att ständigt bli förvånade, beundrade, förtrollade, kränkta, arga, missförstådda och fortfarande älska!!! Jag är en man och jag ska försöka berätta lite om mig själv, men så att det handlar om alla. Jag vet inte om det kommer att fungera. Men om jag börjar kommer jag att säga att så länge jag kan minnas har jag tänkt på mig själv och kvinnor på de mest olika sätt, och ibland skrämmande och attraktivt på samma gång. Om mig själv och om oss: Oavsett hur en man åldras förblir han fortfarande en man, jag minns när jag var 18 år gammal tänkte jag på kvinnor på 30 år - "De är gamla, de borde nog heta dig." Och nu är jag 25 och när jag ser på 30-40 år gamla tjejer tänker jag på hur vackra, erfarna, söta de är och att jag attraheras av dem som kvinnor. Fast där, vid 18 och nu - jämför jag mig själv i spegeln och tänker för mig själv - men det visar sig att jag fortfarande är samma 17-åriga pojke som kom till staden för att gå in på ett universitet och studera till psykolog. Och ingenting förändras... Samma tankar, samma jag - bara fyllig och ännu lite gråare, samma drifter, samma vanor, nej, det betyder inte att stort gott har gått mig förbi i form av självutveckling och personlig tillväxt, ja, MEN – jag är fortfarande densamma. Det är bara det att jag är äkta och HAN var det då... Och när jag tänker på att jag snart fyller 50 år, och jag säger där att jag också var här nu då, - åhhhh, det är redan hisnande, och min hjärna knarrar från sådan spänning. Jag minns när jag först började titta på tjejer - på dagis... Det var en tjej och hon var bara en skönhet, de berättade senare att vi till och med satt bredvid varandra på pottorna, men jag minns något annat, hur jag klättrade upp i hennes säng och lade sig bredvid henne, och sedan började han titta in i trosorna - jag undrade vad som fanns där! Och jag minns att jag senare hemma kysste min flickvän, vi spelade bröllop - det var coolt, hur coolt vi bara kunde, vi vek ihop läpparna till en båge och pickade varandra på läpparna. Faktum är att jag inte visste något om kvinnor, min pappa kom till mig en dag (jag var redan 13 år då) och frågade mycket försiktigt, blygt om vad jag visste, eller snarare inte - när han var orolig , han lyckades ställa frågan på ett sådant sätt, och hittade inte ord - så hans fraser blev ungefär så här: "Tja, Igor, det här, du vet, det här, ja, du förstår, om tjejerna, vad finns där?”, medan han rodnade fruktansvärt, frågade han mig. Jag älskade min far, fastän han drack fruktansvärt, och jag tyckte synd om honom då och sa att jag visste allt. Och faktiskt, jag hade redan hittat en fil med en gammal tidning, speed-info, och det var Bibeln, och när jag hittade boken "O Emmanuel" i biblioteket var det bara något, och jag blev därför en frekvent besökare på vårt bybibliotek, och eftersom ingen kom jag in och bibliotekarien märkte mig genast. Jag minns att jag då satte böcker om Emmanuelle mellan andra böcker om science fiction och visste att hon skulle hitta den ändå, jag rodnade direkt... Vid 14 års ålder upplevde jag min första orgasm, nej, det var inte sex enligt min uppfattning, och faktiskt sex i allmänhet enligt min uppfattning existerade då inte alls, på något sätt i familjen sa de inget om det, och så vitt jag kan minnas fångade jag aldrig mina föräldrar - ja, ni förstår... Det hände helt av en slump i badet, och sedan började jag på något sätt onanera mig själv - jag minns fortfarande hur - på något sätt lärde jag mig om dessa roliga myter om onani - jag var väldigt rädd för allt och började till och med behärska mig och bli av med denna dåliga vana, men oavsett vad jag gjorde så hände det ändå på något sätt att jag "bröt ut det" igen))) Och jag minns också att vi på något sätt inte pratade om det alls, vi var tysta sådär…