Enligt mina observationer finns det två extrema alternativ för att reagera på tillvarons ändlighet. Vissa människor devalverar något tillfälligt och utan garantier för stabilitet: "Vad är poängen med att ingå ett förhållande om du inte kan vara säker på att det inte tar slut?!", "Det är ingen mening med någonting, för vi går alla att dö en dag!" Sådana tankar åtföljer ofta hög ångest, depression och brännande svartsjuka Vid den andra polen finns de som säger motsatsen: "Jag vet inte vad som kommer att hända härnäst, så jag vill njuta av ögonblicket," "Vi befinner oss i en speciell. period i förhållandet, som kan göra mer för att inte hända igen, så jag vill leva det långsamt.” Sådana människor värderar livet väldigt mycket och ser en djup mening i det just för att det är ändligt. De påminner lite om det lilla tåget från Romashkovo (detta är en sovjetisk serie från 1967). Här är ett citat: Passagerare: Det här är en skam! Vi kommer för sent till stationen: Ja, ja... Men om vi inte ser de första liljekonvaljerna, så kommer vi försent hela våren: Han är här! Här är den. Motor: Tyst. Tyst. Passagerare: Vad är det här? Vi kommer helt försent. Motor: Ja. Men om vi inte hör de första näktergalarna, kommer vi att vara sena hela sommaren: Varför står vi nu? När allt kommer omkring kommer vi att vara sena Motor: Ja. Men om vi inte ser gryningen, kan vi vara sena resten av våra liv. Jag märkte att de som är benägna att devalvera sin livserfarenhet har svårigheter i anknytningsområdet! De hade problematiska föräldrar som inte kunde knyta stabila känslomässiga band. Till exempel på grund av alkoholism eller helt enkelt att lämna barnet hos mormor under lång tid, medan de själva gick till jobbet. Kanske är den bakomliggande rädslan en djup rädsla för att bli övergiven – en fruktansvärd känsla som ett barn en gång fick utstå i barndomen. Som vuxna letar sådana människor efter något "odödligt" och går bara med på detta och hittar det naturligtvis sällan... En liknande "filosofi" kan dock observeras med en till synes välmående familjeuppväxt, eller med överskydd, när tvångsmässiga karaktärsdrag bildas med uttryckt romantisk önskan efter det "eviga och rena". Här blandas redan ett ytterligare krav på rena relationer, gott samvete, idealiska saker som placeras i en verklig och inre "ram", "låda", "låda". Istället för att leva nuet mumifieras det. Allt vackert måste trots allt bevaras och ingenting kan glömmas. Sådana människor älskar att sortera igenom fotografier, läsa om brev och samla på sig Vem mer har lagt märke till sådana typer? Hur skulle du annars kunna förklara sådana skillnader??