Barncentrerad lekterapi. Utgivningsår och tidskriftsnummer: 2007, nr 4 Författare: Landreth G.L. / Sweeney D.S. Kommentar: Kapitel ur boken redigerad av G.L. Landreth "New Directions in Play Therapy", publicerad av Cogito Center (2007). Lekterapi är liksom barndomen i sig en resa, en spännande utforskandeprocess där terapeuten har turen att delta. Det är inom detta partnerskap eller liknande system av relationer som barn i smärta upplever helande och förståelse för sitt eget jag. Vissa av dem gör denna resa i en personlig relation med terapeuten, och andra tillsammans med terapeuten och andra barn centrerad på barn är verkligen en upptäcktsresa när barn upptäcker inom sig resurserna för problemlösning och helande. Utvecklat av Carl Rogers (1951) och anpassat av Virginia Axline (1957) för rådgivning av barn, det psykoterapeutiska tillvägagångssättet bygger på att skapa en miljö av tillåtande som främjar personlig tillväxt och tillåter barnet att nå sin fulla potential. Lekterapeuten är inte intresserad av barnets problem, utan av barnet självt. För honom är det inte terapin som avgör ordinationen, utan ordinationen som bestämmer terapin. Lekterapeuten koncentrerar sig inte på att organisera den terapeutiska processen, utan med förtroende för barnets inre styrkor strävar han efter att underlätta utvecklingen av den situation som uppstår i lekterapin. Det är en upptäcktsresa och utforskande av jaget. Terapeuten som genomför barncentrerade lekterapigrupper måste vara välutbildad i både grupp- och lekterapi. Dessa färdigheter förblir dock sekundära till lekterapeutens attityd enligt definitionen av Landreth och Sweeney (1997): "Barncentrerad lekterapi är inte en mantel som lekterapeuten tar på sig när han går in i lekrummet och tar av den." lämnar därifrån; snarare är det en filosofi som formar attityder och beteenden hos en person vars liv spenderas i relationer med barn. Detta är å ena sidan grundtanken att barnet i sig har en önskan om tillväxt och mognad, och å andra sidan en djup och bestående tro på barnets förmåga till konstruktiv självstyrning. Barncentrerad grupplekterapi är ett komplext psykoterapeutiskt system, och inte bara tillämpningen av flera tekniker för att bygga relationer" (s. 17). BARNCENTERAD TEORI Barncentrerad lekterapi är baserad på de teoretiska konstruktionerna av klientcentrerad terapi utvecklad av Carl Rogers (Rogers, 1951). Dessa konstruktioner användes av Rogers student och kollega Virginia Exline i lekterapi med barn. Det barncentrerade förhållningssättet till lekterapi bygger på samma princip som klientcentrerad terapi bygger på: huvudsaken är inte att agera, utan att helt enkelt finnas där för barnet. Detta är inte så mycket en reparationsprocess som en bildningsprocess. Rogers (1986) sammanfattar tillvägagångssättets essens på följande sätt: ”Det klientcentrerade förhållningssättet är därför i första hand ett sätt att vara som uttrycks i attityder och handlingar som skapar en atmosfär som bidrar till personlig tillväxt. Det är mer en grundläggande filosofi än bara en teknik eller metod. Det hjälper en person att fritt utveckla de förmågor som är inneboende i honom och stimulerar konstruktiva förändringar hos andra. Denna filosofi ger en person styrka, som han, som erfarenheten visar, strävar efter att använda för förvandlingar både personligt och socialt” (s. 199) Det är denna konstruktiva tendens, inneboende i alla människor – och generellt sett i allt levande - ligger till grund för ett barncentrerat förhållningssätt till barnpsykoterapi. Den barncentrerade teorin om personlighetsstruktur bygger på tre huvudkonstruktioner: organismen (eller personen),det fenomenala fältet och jaget (Rogers, 1951). Organism Organismen är hela barnet, hur han ser sig själv: hans tankar, känslor, handlingar, såväl som fysiska egenskaper. Eftersom en person alltid är i utvecklingsprocess är ett barn "ett komplett organiserat system, vars förändring i en del kan leda till förändringar i vilken annan som helst" (Rogers, 1951, s. 487). Barnets utvecklingsprocess betonas därför att varje barn ”existerar i en ständigt föränderlig upplevelsevärld som han är centrum för” (s. 483). Barn interagerar med och reagerar på denna ständigt föränderliga värld av sin egen erfarenhet. Det finns alltså en kontinuerlig dynamisk intrapersonell interaktion där varje barn (organism), som ett integrerat system, strävar efter att aktualisera I. Landreth och Sweeney (Landreth, Sweeney, 1997) hävdar att dynamiken i denna levande process skapar möjligheter för rörelse mot bildandet av en positivt fungerande personlighet, mot positiv tillväxt och förbättring, mot självständighet, mognad och självupptäckt. I denna process är barnets beteende riktat mot ett specifikt mål: det söker tillfredsställa sina egna behov som uppstår i ett unikt fenomenalt fält, vilket är verkligheten för just detta barn (Landreth, 1991) Fenomenalfältet representerar allt som händer med organismen under en viss tidsperiod - på en medveten eller omedveten nivå, både externt och internt, inklusive förnimmelser, tankar, känslor och handlingar. I huvudsak är det fenomenala fältet en intern standard, en grund för en världsbild; med andra ord, verkligheten för barnet är hans subjektiva förståelse av vad som händer. Detta gör att vi kan härleda grundregeln för barncentrerad lekterapi: om vi vill förstå barnet och dess beteende måste vi förstå hans sätt att uppfatta verkligheten. Det som finns i barnets fenomenala fält är alltså viktigare än händelserna som faktiskt inträffar. Styrkan hos känslor som ett barn upplever beror på hur viktigt beteende är inriktat på att bevara och underhålla kroppen. Rogers (1951) föreslog att "essensen av beteende är organismens inriktning mot att uppnå ett mål - tillfredsställelsen av behov som uppstår i det fenomenala området" (s. 491). Verkligheten bestäms alltså individuellt och subjektivt. Detta koncept är centralt för barncentrerad lekterapi. Beteendet hos ett barn eller en grupp barn kan bara förstås genom att se på dem genom ett barns ögon. Följaktligen försöker terapeuten medvetet att inte bedöma eller utvärdera ens de minsta manifestationerna av barnets beteende (till exempel ritningar, bygga med klossar, sandscener) och arbetar flitigt för att försöka förstå det interna referenssystemet för varje barn i gruppen ( Landreth, Sweeney, 1997). Om terapeuten kan etablera personlig kontakt med barnet måste barnets fenomenala värld vara en referenspunkt för att förstås. Barn bör inte förväntas uppfylla förutbestämda kriterier eller passa in i förutbestämda kategorier (Landreth, 1991) Den tredje stora konstruktionen av barncentrerad personlighetsstrukturteori är jaget. Det är en distinkt aspekt av det fenomenala fältet som växer fram ur "barnets utvärderande interaktion med andra" (Rogers, 1951, s. 498). Andras uppfattning om barnets känslomässiga och beteendemässiga aktivitet och deras motsvarande reaktioner leder till bildandet av självuppfattningen. Jaget är formulerat som "en organiserad bild som existerar i sinnet som en figur ... eller bakgrund ..., sig själv och själv i relationer ..., tillsammans med positiva eller negativa värden som är förknippade med vissa egenskaper och relationer som uppfattas som existerande i det förflutna, nuet eller framtiden" (s. 501). Enligt Rogers (1951) har även spädbarn en process av "direkt utvärdering på nivån.