Det verkar som att det inte finns någon på bilden, men det är inte så. Om du tittar noga, där vägen svänger och går in i det avlägsna, springer min son. Han kan inte vända sig längre och han använder den vilja som han fått till 100%. Och jag tittar på honom och tänker: Jaha, hur? Hur låter man honom gå in i denna enorma, oförutsägbara, vackra och farliga värld? Nåväl, på något sätt, gå tillbaka till det faktum att mamma är psykolog. Och kom ihåg grunderna i teorin. Enligt Erikson går en person igenom 8 stadier under hela livet, och var och en av dem bestämmer nästa. Från 3 till 6 år – det tredje steget, perioden för bildandet av ett mycket viktigt beslut: "Jag kan ta initiativ och det här är BRA", "Jag är intresserad, men jag kan inte = rädsla för världen och en känsla av skuld.” Barn under ett år tar ett beslut om grundläggande tillit eller misstro i världen, treåringar lär sig autonomi eller vanan att tvivla på sina förmågor. Och barn i åldrarna 4-5 är fantastiska upptäcktsresande. Vad? Var? Hur fungerar världen? Hur kan man påverka honom? Vad händer om du kastar en sten i vattnet? Vad sägs om en trädgren? Varför är gräset grönt? Vad finns runt kurvan? Och jag vet att om du stöder den här pionjären i honom kommer han att visa initiativ hela sitt liv. Du kan inte tvinga honom att sitta på ett jobb han inte gillar, han kommer inte att plågas av ett långt val, han kommer inte att välja mellan dåligt och acceptabelt. För han kommer att ha för vana att utforska den här världen, ändra den för att passa sig själv, kontakta människor och föremål, välja vad han verkligen vill ha. Vad händer om en förälder kritiserar eller straffar? Stanna där du ska! Varför smutsig igen? Sitt stilla! Gå inte/ta inte/GÖR INTE – då utvecklar barnet en mycket ihållande skuldkänsla. För att springa, hoppa, skratta högt, kasta sten och klättra genom vattenpölar är naturliga önskningar för ett barn, föreslagna av naturen. Och om min mamma säger att dessa önskningar är fel, vad är jag då? Något annorlunda. Fel. Dålig. Skuldkänslor och initiativ är dåligt kompatibla saker. Hur läskigt det är att släppa honom, men du kan inte undkomma det, du måste. Annars kommer min rädsla att bromsa honom hela livet. Jag vill att han ska ha modet att fullfölja någon av sina drömmar. Med vänliga hälsningar, Sofia Pimenova