Dystymi, numera känd som persistent depressive disorder (PDD), är en typ av kronisk depression som kännetecknas av långvariga symtom som kanske inte är lika allvarliga som de vid egentlig depressiv sjukdom, men som avsevärt kan påverka en persons livskvalitet. PDD pågår i flera decennier och fortsätter att utvecklas. Vilken forskning finns om dystymi: Forskare har fokuserat på att förfina de diagnostiska kriterierna för dystymi/PDL för att säkerställa korrekt identifiering och differentiering från andra humörstörningar, såsom major depressive disorder. Komorbiditet: Dystymi är vanligt med andra psykiska störningar som ångeststörningar, missbruksstörningar och personlighetsstörningar. Studier har undersökt sambandet mellan dystymi och dessa komorbida behandlingsmetoder: Studier har utvärderat olika behandlingar för dystymi, inklusive psykoterapi (t.ex. kognitiv beteendeterapi), farmakoterapi (antidepressiva medel), och effektiviteten av en kombination av dessa tillvägagångssätt Prognos: Forskning studerade den naturliga historien för dystymi/PDD och de faktorer som kan påverka dess progression, remission eller återfall: Forskare bedömde effekten av dystymi på en persons livskvalitet, yrkesfunktion, sociala relationer. och allmänt välbefinnande: Studier har undersökt psykosociala faktorer som kan bidra till utveckling eller försämring av dystymi, inklusive tidiga livserfarenheter, stressfaktorer och mekanismer för att hantera motståndskraft och återhämtning: Forskning har också fokuserat på faktorer som bidrar till motståndskraft och återhämtning hos personer med dystymi, inklusive socialt stöd, självhjälpsstrategier och livsstilsförändringar. Prevalensen av dystymi, nu mer känd som persistent depressive disorder (PDD) enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, femte upplagan (DSM- 5), kan variera beroende på region, befolkning och kriterier som används för diagnostik. Den uppskattade livstidsprevalensen av persistent depressiv sjukdom (PDD) i den allmänna befolkningen varierar från cirka 2 % till 6 %. Detta innebär att 2% till 6% av människor kan uppleva PDD någon gång i sitt liv. Ettårsprevalensen, som är andelen personer som upplever PDD under ett givet år, är generellt lägre än livstidsprevalensen. Det uppskattas till mellan 1 % och 2 %. Samsjuklighet: PDD är ofta samsjukligt med andra psykiska störningar såsom egentlig depression, ångeststörningar och missbruksstörningar. Med hänsyn till samsjuklighet kan förekomsten av individer som upplever PDD eller dystymiska symtom vara högre i ålder och kön. Prevalensen kan variera beroende på ålder och kön. Vissa studier har till exempel visat att PDD är vanligare hos kvinnor än hos män. Dessutom inträffar uppkomsten av PDD ofta i tonåren eller tidig vuxen ålder, även om det kan utvecklas i alla åldrar Geografiska skillnader. Prevalensen av PDD kan variera mellan länder och regioner på grund av kulturella, sociala och hälsomässiga faktorer.