”Det är känt att sättet vi ser på en person påverkar vad vi ser; våra känslor uttryckta i vår blick förmedlas också av vårt talade språk; vi kan titta på någon med beundrande ögon, genom rosa glasögon, med hat, vi kan se en fläck i ögat, se med en arg, oljig eller till och med mordisk blick; vi vet att sådana känslor kan påverka och till och med förvränga riktigheten i våra uppfattningar, såväl som våra reaktioner på andra. Detta kan i sin tur påverka hur andra faktiskt behandlar oss. Naturligtvis är våra receptorer – ögon, öron, mun, näsa, hud – allt som hjälper oss att göra utsidan inuti, levande och utvecklande delar av oss själva. Och när vi pratar om onda eller oljiga blickar menar vi att blicken lägger något dåligt i det den riktar sig mot. Eftersom vi projicerar så mycket och sedan lägger det i oss själva, är vi inte säkra på vad vi uppfattar är objektivt närvarande och vad som tillfördes med kärlek eller hat av oss själva. Vi fyller oss med det vi sysslar med, men vi uttrycker eller förvisar också in i fantasin eller verkligheten våra egna känslor och delar av oss själva, bra eller dåliga, såväl som vår egen inre historia.” Irma Brenman Peak Mina tankar: Finns det en objektiv verklighet ? Eller kan vi prata om henne bara i termer av det uppenbara (de är gifta), och allt mer subtilt och svårfångat är oundvikligen subjektivt? Till exempel i terapi ändrar patienter ofta sin inre attityd till sina föräldrar. Till en början kan det finnas mycket förbittring, rädsla och missnöje. Och med tiden kan inställningen förändras mot acceptans, tacksamhet, ömhet och differentiering. Är vi skaparna av vår verklighet Lite positiva: i psykoterapi kan vi samla delar av oss själva utspridda i andra och världen och förstå och hitta våra egna betydelser mer och mer. Psykoterapi gör att du tydligare kan förstå "mitt och INTE mitt" och få mycket glädje och intresse för dig själv och andra. När allt kommer omkring, genom att förstå oss själva bättre, börjar vi se andra och vår egen unikhet tydligare och mer mångsidigt....