Idag skulle jag vilja uppehålla mig lite mer i detalj vid ett av de viktigaste problemen med modern psykoterapi. Vi kommer att prata om psykoterapins ekologi för psykiska trauman och förebyggande av professionell utbrändhet hos en psykoterapeut. Det här ämnet verkar desto mer relevant för mig i samband med den ovan diskuterade idén om psykoterapi som en process som stödjer erfarenhet. Frågor uppstår naturligtvis: "Vad händer under terapin med terapeutens egen erfarenhet?", "Har terapeuten rätt att uppleva händelserna i sitt eget liv under terapin?" Jag är övertygad om att vi i det här fallet inte talar så mycket om rättigheter som om nödvändighet. Enligt min åsikt är det viktigaste verktyget för en terapeuts professionella arbete hans egen upplevelseprocess. Det är terapeutens frihet i sin upplevelse av livets nuvarande sammanhang som är den ledande terapeutiska faktorn som avgör terapins framgång. För det första är terapeutens hantering av sina egna självfenomen på sätt och vis en modell för klienten. För det andra kan endast en terapeut som är fri i sina upplevelser, genom sin kreativa dynamik och följaktligen höga känslighet för den aktuella situationen, underlätta självdynamiken i kontakten. Allt som beskrivits ovan angående upplevelseprocessen och självdynamiken är alltså lika relevant för terapeuten, inklusive både närvaron av mentala trauman och revitaliseringsprocessen. Så, terapeuten riskerar också att drabbas av psykiska trauman, dessutom, som erfarenheten av att genomföra professionella utbildningsprogram för gestaltterapeuter visar, har många av de mest framgångsrika studenterna många av sina egna ganska djupa mentala trauman. Jag tror att intresset för andra och för sig själv till stor del motiveras av terapeuternas egna trauman, och det är just denna faktor (nyfikenhet i en annan människas liv och ens eget) som till stor del avgör framgången i vårt yrke. Naturligtvis är terapeutens terapeutiska verktyg inte så mycket trauma som de psykiska ärr och ärr som de lämnar efter sig. Så vad händer med terapeutens liv under terapiprocessen? Att vara i kontakt med en klient är också en händelse i terapeutens liv. Därför måste det också upplevas. Någon gång i tiden blir två personers liv sammanflätade och delade. I terapiprocessen upplever jag mötets händelse, och genom att stödja processen att uppleva klienten kan vi på sätt och vis säga att jag också upplever hans liv. Naturligtvis finns det i det här fallet en fara att fokusera enbart på klientens upplevelse, ignorera sig själv, förvandla, med en av mina långa och framgångsrika kollegors ord, till "en apparat för att tjäna andra människors liv." Vägen ut ur denna situation är å ena sidan känslighet för sitt liv under terapin, vilket visar sig som svar på kontakt med klienten, och å andra sidan en ekologisk attityd till sitt liv utanför terapin. Det senare innebär att upprätthålla fullheten av upplevelsen av livshändelser och, som ett resultat, tillfredsställelse med livet. I båda fallen talar vi om det gravida förhållandet mellan upplevelseprocesserna. Återläget i terapin och utbrändheten hos terapeuten härrör från att terapeuten ignorerar sin egen upplevelseprocess. Ett dynamiskt fält innebär konstant dynamik av figur och mark. Kreativ anpassning förutsätter potentialen för bakgrundsfenomen att uppstå som figurer. Med andra ord, för att förhindra utbrändhet i processen av terapeutiskt arbete, bör terapeuten vara uppmärksam på sin egen upplevelseprocess, och för detta bör han ibland placera den i figuren, om inte av den terapeutiska processen, så av sin egen medvetenhet. . Å andra sidan, att "begrava" upplevelser av händelser relaterade till livet utanför arbetet i bakgrunden av ens yrkesliv berövar terapeuten de resurser som behövs, inklusive för terapi. Dessutom, att ignorera upplevelsen av ens liv binder.