I den tidigare artikeln om den pessimistiska synen på livet för människor med en ätstörning berörde jag lite ämnet devalvering, eftersom de till stor del går hand in hand. Kanske är det denna karaktärskvalitet - att devalvera ens prestationer - som mest hindrar återhämtningen för personer med anorexi, bulimi och ofta överätande. När allt kommer omkring nedvärderar matberoende absolut alla sina terapeutiska prestationer, både små steg och stora segrar. Av denna anledning måste förresten specialister som arbetar med matmissbrukare inte bara ha gränslöst tålamod, utan också förmågan att gång på gång hitta de rätta orden för att förklara och övertyga klienter om annat. Tills missbrukaren lär sig att objektivt analysera sina handlingar och, tack vare detta, slutar förstöra sig själv, är det omöjligt att prata om återhämtning. Och vice versa kan vi säga att om en person har lärt sig att uppskatta sina ansträngningar, är återhämtningen precis runt hörnet. Devalveringsmekanismen fastställs i barndomen. Föräldrarna till ett sådant barn ställer som regel extremt höga krav på sig själva. Efter detta ställs samma höga krav på barnet. Till exempel, när ett barn bara är 4-5 år gammalt kan du höra frasen från dem: "Varför berömma honom? Han gjorde inget speciellt." De glömmer helt (eller vet inte alls) att inte bara är beröm extremt nödvändigt för varje person för ett sunt sinnestillstånd, utan ett barn behöver också ovillkorligt beröm, som stöd för sitt livsvärde, för det faktum att han helt enkelt finns och är älskad precis som han är. Det är mycket viktigt att förstå att beröm ofta inte är en objektiv bedömning av handlingar eller beteende – ditt eget eller ditt barns. Förmågan att berömma dig själv och andra är ett visst sätt att tänka och attityd mot dig själv, alla omkring dig och livet i stort. Han talar om hur höga mänskliga krav inte bara ställs på människor, utan på livet, på rymden, på ödet. Alla dessa krav förverkligas inte, och så småningom förvandlas de till obesvarade klagomål och besvikelser. Med tiden blir detta en tung börda, irriterande och förbitrande. Och människor kan inte längre se de positiva, framgångsrika, glada, vackra, lätta, söta sidorna av någonting; de ser bara nedslående brister i allt! Här är deras typiska dialoger med barn: ”En tvåa? Tja, jag kunde ha försökt åtminstone för ett C." "Trojka? Det fanns inget att se på tv igår!” "Fyra? Hade jag bara jobbat en timme till igår hade jag fått A, men så... vad kan jag få av dig?” "Fem? Tja, vad är förvånande med detta? Det här är normalt för dig." Det är så de ser på livet, de vill ha något slags ideal, men de själva vet inte vad det är. Tyvärr förstår inte barnet denna syn på världen. För honom är varje nedskrivning ord om hur dålig han är, hur värdelös, hur obegåvad, hur oälskad han är av just den här världen och av sina föräldrar i synnerhet. Men under åren av barndomen vänjer han sig vid en sådan bedömning av sig själv i sina föräldrars ögon och utvärderar gradvis sig själv mer och mer på samma sätt. Om sådana barn eller vuxna träffar någon som tar ner dem så litar de inte på dem, de litar inte på sin bedömning av sig själva och inte heller sin livsåskådning i övrigt. Som ett resultat undviker de exakt de människor som de behöver så mycket, som vet hur man kan njuta av livet och ge stöd, som vet hur man tänker konstruktivt och positivt. Vanligtvis är psykologer just sådana människor, men klienter med ätstörningar litar på dem med stor svårighet. För att undvika förnekelse och misstro är det bäst att vända sig till den starka sidan av missbrukarna själva – deras intelligens. Det är viktigt för dem att det finns en logisk och rimlig förklaring till allt, stödd av fakta, därför är det i början av terapin bättre för psykologen att förklara i detalj både de allmänna aspekterna av ätstörningar och att analysera i detaljera de små detaljerna i vardagen och/eller de terapeutiska stegen som utförs, vilket ger dem rationella, medvetna och förstådda tolkningar. Det är därför den lämpar sig bäst för behandling av ätstörningar och speciellt för anorexi och bulimi./