Hur påverkar min egen barndom mitt barn? Denna fråga, explicit eller implicit, uppstår ofta vid konsultationer med en psykolog. Ibland frågas det inte direkt och hänger outtalat i luften tills psykologen frågar det själv - hur var det för dig, i din barndom Ibland pratar föräldrar om hur de ville att mamma och pappa ibland skulle bli distraherade från sina eviga besvär och bara pratade? om något. Och då skulle de lära sig mycket. Om ett orättvist C på prov och en arg lärare. Om att inte kunna sluta fred med sin bästa vän. Om det faktum att man på vägen från skolan måste gå igenom en grupp gymnasieelever som röker och förmodligen kan kränka en. Dag efter dag ackumuleras oro och rädslor som det inte finns någon att dela med. Ett sådant barn växer upp med känslan av att hans vuxna inte kunde ta hand om honom som han skulle ha velat. Ibland finns det en till synes självklar lösning – jag kommer helt enkelt att göra allt annorlunda, inte som mina föräldrar. Och då blir mitt barn såklart glad. Jag kommer alltid att vara intresserad av hans liv. Jag kommer att prata med honom, jag kommer att skydda honom från alla problem. I det här ögonblicket glömmer föräldrar att deras barn kan behöva något helt annat Ibland försöker barnet förmedla till föräldrarna - nej, jag vill inte berätta allt om mina vänner. Jag vill inte att mina föräldrar ska komma till skolan och bråka med läraren över varje årskurs. Jag vill komma hem efter skolan och chatta med mina klasskamrater, inte hålla hand med min mamma. Ibland kan föräldrar höra barnet, och ibland är de vilse och vet inte vad de ska göra - om dessa sätt att visa sin oro inte fungerar, finns det några andra alternativ? Bortsett från totalt överskydd och fullständig likgiltighet. I detta ögonblick kommer det att vara mycket användbart att se tillbaka på din egen barndom och ställa dig själv några frågor. Varför bestämde jag mig som förälder att vårdnad på heltid var det bästa sättet att ta hand om mitt barn? Vad behövde jag som barn då, i min egen barndom? Och behöver mitt barn detta nu. Då kommer en ny upptäckt: för många år sedan behövde jag föräldrastöd, och det fanns så lite eller inget alls. Och nu har jag som förälder en känsla av att en vuxen inte alls är kapabel till stöd, hur mycket jag än ger till mitt barn så kommer det ändå inte att räcka. Jag böjer mig bakåt för att försörja alla, alla, alla situationer där min son eller dotter behöver min hjälp. Och jag märker inte hur mitt eget barn kvävs under tyngden av föräldrars ångest och överskydd. I detta ögonblick börjar en riktig uppväxt för föräldern. Han upphör att vara ett litet barn som genom sin egen son eller dotter försöker fylla sin tomhet – och blir en vuxen som letar efter verkligt fungerande sätt att försörja sig själv och sitt barn.