Mina tankar om en psykologs arbete och om de känslor som vi upplever. Hur allt detta är sammanflätat med vårt vanliga, "världsliga" liv. Psykologer hemsöks ofta av dogmer och klichéer som vi är stämplade med. Vi måste vara självägande, "workout", veta allt och kunna, förutse och förutse. Sådana superhjältar. Samtidigt upplever många en oemotståndlig lust att slentrianmässigt och slentrianmässigt snubbla in, injicera, göra en anmärkning och sedan stå och titta på hur man blir och orkar. "Ja, jag sparkade och prickade, och du skrek, visade en hälsosam aggression av självförsvar - det är det, jag har rätt, du är inte en riktig psykolog, jag behöver inte lyssna på dig kastade en hink med slask på dig, slog sedan patienten väldigt, väldigt hårt, det gör ont, det gör ont, och du skulle le samtidigt, då kanske..."Varför händer det här, varför försöker många slå hårdare eller åtminstone tvivla, motbevisa vad psykologer säger? Kunskapen som en person bär på är nedvärderad för en sak och för honom själv. Nu bråkar jag bara och uttrycker min åsikt. Jag uppmuntrar ingen att göra något En gång, för länge sedan, deltog jag tillsammans med min första man i en psykologkongress. Låt mig reservera att jag var 21 år vid den tiden. En av utbildningarna genomfördes av en ganska känd psykolog, inte bara i vårt land. På dejtingcirkeln gjorde jag då narr av min man och grymtade något åt ​​hans anmärkning. På vilket programledaren reagerade skarpt och sa att jag nu har nedvärderat min man och jag borde fundera på varför jag behöver detta. Det gjorde ont i mig och det gjorde mycket ont i mig. Jag slängde sedan ut alla böcker som han var författare till. I många år sa hon att han var en medelmåttighet och en pompös kalkon. Hon hade till och med periodvis mentala dialoger med honom och förklarade att hon hade rätt. Insikten om hans ord kom till mig senare, när jag växte upp och började arbeta igenom vår relation med min man, min relation till världen i allmänhet. Och ja, jag kan säga att jag devalverade mycket av ungdomlig maximalism på den tiden. Någonstans visste jag helt enkelt inte hur jag skulle bete mig och hur jag skulle reagera korrekt, uttrycka mina känslor. Ibland, eftersom jag inte orkade bekämpa orättvisor, var det lättare för mig att devalvera och därigenom öka min självkänsla. Och också, devalvering är ett utmärkt verktyg för att förolämpa människor, för att "sätta dem på deras plats", för att skapa ett skal för sig själv, något slags skydd. Därför, nu, när jag läser kommentarer riktade till mig själv eller kollegor är inte alls kränkt. Jag förstår vad som ligger bakom detta. Och jag uppmuntrar mina kollegor att göra detsamma. Förstå och acceptera Att arbeta som psykolog innehåller för det mesta andra människors känslor. Jag spenderar timmar i sträck under veckan och lyssnar på folks sorgliga berättelser. Många öden, dramatiska berättelser och orättvisor flyger framför mig. På mitt kontor är det mest efterfrågade föremålet servetter för tårar. Jag lyssnar på rädslor och oro, låter dem passera genom mig själv och hjälper en person att hitta en väg ut, hantera och hantera dem. Jag visar personen vad som händer med honom, hur man möter känslorna och vad man ska göra åt det. Ibland häller de bara negativitet i mig från trötthet, missnöje med livet, världens orättvisa. Och människor behöver detta också. Jag betalade pengarna, läckte den negativa informationen och fortsatte att leva fridfullt och lyckligt. Sällan kommer folk till en psykolog med glädje. Håller du med? Speciellt om hans specialisering är ångesttillstånd, rädslor, att arbeta med känslomässiga upplevelser och sedan kommer jag hem, och det finns barn där och de har också rätt att låta sin mamma innehålla sina känslor. De gnäller, gråter, delar med sig av sina erfarenheter. Och så vidare från år till år. När jag är i resursen är allt bra. Jag har tid att bearbeta känslor, rensa ur min förvaring, jag blandar inte arbete och privatliv, men ibland uppstår vissa fel eller ovanliga situationer och jag har inte tid att undvika. Mina förråd av mina egna och andras obearbetade känslor svämmar över och jag börjar krypa ihop. Det är sällsynt, men det händer. Då lider min familj, mina nära och kära och jag själv. Och det stämmer inte. Som tur är lär jag mig med tiden att fånga signaler i förväg och påbörja arbetet med att städa och bearbeta. Jag kommer inte säga att jag har uppnått perfektion, men?