Ögonblicket har kommit när du öppnar handflatan och släpper hans lilla hand. Och när de tittade på hans vikande rygg, täckt med en helt ny ryggsäck, svalde de klumpen som steg i halsen. Vi försökte utan framgång förstå när han lyckades växa så snabbt från små dockoveraller till en nästan vuxen formell kostym? För många föräldrar ger denna dag, förutom glad spänning, som är ganska förståeligt i början av varje nytt skede i livet, upphov till ångest, vars natur inte är helt klar för dem. Denna ångest försöker "objektifiera" sig om något enkelt, självklart, något som enkelt kan förbättras och korrigeras. För hundrade gången undersöker vi kritiskt vårt barn efter skjortan som är instoppad i byxorna, spetsarna eller rosetter knutna, bukettens integritet i hans händer, närvaron av ett pennfodral i ryggsäcken. Spänningen avtar dock inte även om alla dessa punkter genomförs framgångsrikt. Det finns ingen fri utandning, det finns ingen känsla av att provet är godkänt. För det är inte så. Provet har precis börjat och vi vet det. Början av skollivet är egentligen ett slags prov för föräldrar. Denna period blir en kris i många familjer. Det är den här tiden då vårt underbara barn, på egen hand, utan buffert i form av föräldrar, för första gången kommer i kontakt med samhället. Och vi är rädda för hans misslyckande, vilket kommer att avslöja våra föräldrars misstag. När allt kommer omkring är att förbereda ett barn för skolan inte bara att skicka honom till förberedande klasser, köpa en uniform och väcka honom klockan sju på morgonen den 1 september. Skolberedskap är resultatet av de föregående sju levnadsåren. Är han frisk och fysiskt stark nog att klara av skolbelastningen? Har han spelat tillräckligt med rollspel för att framgångsrikt kunna bygga sociala interaktioner nu? Har vi lärt honom lektioner om gränser tillräckligt bra så att han nu kan acceptera och följa reglerna? Har vi sett till att läraren, vars personlighet kommer att återspeglas under hela barnets liv, är en person vi litar på? Har vi närt honom med vår omsorg, kärlek och acceptans så mycket att eventuella konflikter med klasskamrater kommer att stärka honom och inte knäcka honom? Oavsett om vi inser det eller inte kommer skolan, som ett lackmustest, att avslöja resultatet av vårt föräldraarbete. Det är dock inte alls nödvändigt att den första klassen blir en årslång domedag! Detta händer om vi av vana fortsätter att bära det fulla ansvaret för vårt barn utan att dela det med honom. När vi säger och känner att "VI gick i skolan." Sju år gammal, början på skolan, är den yttersta punkten när det är väldigt viktigt att dela in "VI" i "Jag" och "HAN". "Vi åt", "Vi sov", som var passande och så organiskt för sju eller sex år sedan, börjar nu bli traumatiskt för båda. Det är HAN som går i skolan, och vi följer med honom. Detta är början (om vi inte redan har börjat göra detta tidigare) på det skede då vi måste börja gradvis överföra ansvaret för hans liv i hans små händer i proportion till dem. Annars kommer alla dess svårigheter att uppfattas som våra nederlag. Varje manifestation av hans misslyckande kommer att driva oss till skuld och skam... och rikoschettera tillbaka in i barnet med vårt missnöje och ilska. Samtidigt behöver barnet verkligen föräldrastöd. Det är väldigt viktigt för honom att känna stöd hemma för att kunna återhämta sig från allt som händer honom i skolan. Istället förenas ofta skolan och föräldrarna till en koalition, och barnet lämnas ensamt med känslan av att ha fel. Och nu blir han den där bufferten mellan föräldrar och samhälle, som visar på framgång eller misslyckande för både den ena och den andra. Endast genom att avgränsa ansvaret blir det möjligt att stå kvar på barnets sida. Ditt barn går i skolan för att lösa sina problem där. Där väntar en lärare på honom, som måste uppfylla sitt!